dagen efter
Igår kom ändå räddningen, jag gick ut och sprang på kvällen och sen såg på film hos Julia, då somnar man gott sen och man vaknar med ett leende.
Nu är man ledig imorgon och vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Blir väl och pyssla lite hemma och försöka att inte gå ner till stan för jag har inga pengar till sådant menmen det märks vad som händer.
Ikväll blir det nog gitarren och jag, längesedan jag hade en riktig gitarrkväll och nu börjar äntligen rösten bli som vanligt igen. Så grannarna för höra min vackra stämma högt ikväll mohahaha.
Ännu en dikt från min gamla diktbok
Louise 10 år skriver detta
En liten flicka i världen ensam står
Hennes hjärta är fullt av blödande sår
Ångest i bröstet tynger henne hårt
hon vill vara lycklig, varför ska det vara så svårt?
hennes kinder är våta av salta tårar
hon vet hur mycket hårda ord sårar
hon var en gång ett barn som log
nu är det många år sen hennes leende dog
flickans liv är längre inget värt
hon har förlorat allt som hon höll kärt
hennes dagar är fyllda av låtsas glädje och panik
nätterna är fyllda av gråt och kvävande skrik
hon undrar om livet blott är ett spel
varför måste allt kännas så fruktansvärt fel
flickan vill ta sitt liv, men för det krävs det mod
om det bara fanns någon som henne förstod
hon vill låta sig slukas av eldens lågor
ja vad som helst för att ta död på hennes plågor
livet är ingen lättsam lek
det är fyllt av ångest och svek
kanske går det så att flickan tar sitt liv en dag
det sorgligaste är att flickan det är jag
jobbigt att hitta den där gamla boken men ändå skrämmande ett denna personen som har skrivit ner detta är jag. Ibland tänker jag på att det var synd att jag inte någon gång "lyckades" med att ta mitt liv. Bara för att visa alla lärare kuratorer och skolsköterskor som sa att jag överdrev och att det inte var något, att jag faktiskt mådde som jag mådde. Att säga att barn inte förstår sig på och kan tänkta så, det är fel! Barn är sjukt smarta människor. Jag glömmer aldrig några dagar efter sommarlovet mellan 2:an och 3:an var slut och vi var tillbaka i skolan. Min lärare kommer förbi och frågar "hur mår du louise?" jag svara "jag känner mig som en colaflaska som blivit pantad och krossad men som kämpar för att bli hel igen", hon går där ifrån och säger "va bra". Lyssna inte ett dugg utan bara gick. Bara går.
Detta var då, jag levde inte då, jag gick runt i ett sorgset skal. Idag lever jag och jag vill leva. Jag är inte det minsta rädd för döden, men jag vill inte dö nu. Nu vill jag leva och det är helt underbart att få känna så. 9 nästan 10 år av mitt liv ville jag inte vakna upp dagen därpå utan bara försvinna bort. Jag kommer aldrig låta mig sjunka så lågt igen, eller tillåta mig själv att må så dåligt igen, för nu mår jag bra! Lovley
Kärlek till familj vänner och musik <3
Det här var skrämmande att läsa faktiskt Louise.. Jag tror vi gick i samma klass i nio år och jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig eller förstå att du mådde såhär dåligt. Visst förstod man att allt inte var så bra alla gånger men att det var såhär illa, inte en chans.
Antingen så var alla vi andra som fanns i din närhet (klasskompisar/lärare) väldigt dåliga på att se hur illa det egentligen var eller så dolde du det väldigt väl. Man önskar ju såhär i efterhand att man kunde ha gjort någonting mer.. men för egen del så var man väl för dum eller för insnöad för att ens tänka tanken att göra något åt det.
Hur som helst, du tog dig igenom de tuffa åren och det är bara att lyfta på hatten.. otroligt starkt gjort Louise! Dessutom så verkar ju vinden ha vänt också. Vad jag kan utläsa av många utav dina senare inlägg så verkar du må riktigt bra, förutom någon konstig allergi(?) och det är skönt att höra!:)
Ta hand om dig i fortsättningen nu så kanske vi ses!
//Gabriel