8:an ilandaskolan och skåp nummer 52. en helt vanlig dag i september, rasten var sjut och vi skulle på NO lektion med daniel. Öppnar skåpet för att hämta böckerna och där ligger ett brev. blev glad till en början, inte så ofta jag fick bra sådär spontant. "du kommer dö i förtid på grund av mig" stod det i brevet.

i början av åttan hade jag börjat och må bättre. livet känndes okay och det var en stor skillnad och en väldigt stor förändring i mig. jag kännde att de va okay att leva. innan dess hade jag mest sökt situationer där livet kunde ta slut.

brevet blev polisanmält och jag hamnade hos rektorn och skulle säga vilken jag trodde som hade skrivit de. jaha jag som hade kännt mig hatad av de flesta i 9 års tid. jätte lätt uppgift. samtidigt sdom jag absolut inte ville anklaga någon så va de totalt omöjligt. rektor och lärare kom fram till att det antagligen bara var någon som hade haft lite "roligt" och tryck in brevet i ett skåp bara, som de inte visste vem som hade. tre månader till gick ett nytt brev. "livet är en dans på rosor eller hur louise?". denna gången var det riktat till mig och de va inte ett skämt längre. hotet polisanmäldes inte heller denna gången var de skolans papper eller något fingeravtryck på brevet. någon har alltså suttit hemma skrivit ut ett brev tagit det med vantar eller liknande till skolan för att stoppa de i mitt skåp.

jag sjönk som en sten igen. min mentor skickade mig till kuratorn som  sa till mig, det första hon gjorde "du skrev dem till dig själv va? ett rop på hjälp ellr hur" om jag inte var på botten innan så var jag det då. några månader ytterligare gick och de kom ett nytt brev och ett nytt brev och ett nytt brev.. tillslut borrade foppa (vaktmästaren) in en metall list i mitt skåp så att inget mer kom in.

ännu ett tufft år blev det. fick inte reda på och kommer nog aldrig få reda på vem idioten var som fick mig att må så dåligt igen.

tragiskt handlande än en gång av kurator som jag vägrade gå flera gånger till.